Tora Campbell Chiru : Tapetserare
Som barn och tonåring ville jag i tur och ordning bli cirkusryttarinna, veterinär, skådespelare och scenograf. SYO-konsulenten på gymnasiet förslog, utifrån mina betyg och uppfattad personlighet, att läkarstudier vore lämpligt och så blev det. Efter många år i sjukhusvärlden, som kirurg och överläkare med inriktning mot palliativmedicin och smärtlindring, började jag för några år sen drömma om en annan tillvaro. Att få arbeta mer med händerna och mindre framför en datorskärm, att arbeta närmre bostadsorten utan bil och tågresor och att bestämma mer över hur jag fördelade min arbetstid över dygnet. Till en början kändes det mest som en omöjlig dagdröm, men plötsligt föll alla bitar på plats, och nu har snart mina två år som studerade vid Hantverksakademin och lärling i tapetserarverkstan passerat.
Steget från kirurgi till möbeltapetsering kan verka långt men vissa saker är ändå ganska lika, att identifiera vad som är ”fel”, ta bort det som är dåligt, skapa nytt. Att diagnosticera, dissekera och rekonstruera. Och att sy -det kan jag ju, fast nu är det smygsöm med linnetråd och inte intrakutan sutur med resorberbar tråd.
Hantverk fascinerar mig- att handen och blicken samarbetar och att materialet får en annan form än det från början hade, att en funktion uppstår samtidigt med något visuellt och taktilt. Möbeltapetsering innehåller allt det samtidigt som något gammalt och slitet kan få ett nytt liv.
I mitt examensarbete har jag utgått från en ganska tråkig fåtölj som fått en delvis ny form och ett nytt uttryck. I en blinkning till det som kallas ”tapetserarnas gyllene tid”, senare delen av 1800-talet, då tapetseraren både var hantverkare och inredare har jag placerat min fåtölj i ett sammanhang där den får sällskap av ytterligare några objekt där olika tapetseringstekniker kommit till användning.
Steget från kirurgi till möbeltapetsering kan verka långt men vissa saker är ändå ganska lika, att identifiera vad som är ”fel”, ta bort det som är dåligt, skapa nytt. Att diagnosticera, dissekera och rekonstruera. Och att sy -det kan jag ju, fast nu är det smygsöm med linnetråd och inte intrakutan sutur med resorberbar tråd.
Hantverk fascinerar mig- att handen och blicken samarbetar och att materialet får en annan form än det från början hade, att en funktion uppstår samtidigt med något visuellt och taktilt. Möbeltapetsering innehåller allt det samtidigt som något gammalt och slitet kan få ett nytt liv.
I mitt examensarbete har jag utgått från en ganska tråkig fåtölj som fått en delvis ny form och ett nytt uttryck. I en blinkning till det som kallas ”tapetserarnas gyllene tid”, senare delen av 1800-talet, då tapetseraren både var hantverkare och inredare har jag placerat min fåtölj i ett sammanhang där den får sällskap av ytterligare några objekt där olika tapetseringstekniker kommit till användning.